Längst in i Skepparegatan ligger på vänster sida ett litet hus som varken är långt eller kort, har förhållandevis hög resning och har fem fönster i rad mot gatan. Nr 17 var för länge sedan bostad för skepparen Jonas Olsson med maka Johanna, två söner och två döttrar.

Jonas Olsson var en son av det tidiga 1800 talets fattiga fiskeläge. Han växte upp med en hamn som visade en eller annan skuta, i övrigt odäckade snipor och storbåtar.

De fiskade i sundet, det vill säga mellan Limhamn i söder och Kullanäsan i norr. Jonas fick äta sig mätt när sillen gick till och torsken högg " på jyved", men ofta grinade nöden brett och hånfullt åt Olof Jonassons strävan att livnära sin familj.

Långt före konfirmationen hjälpte sönerna till i fisket, och boklig bildning satt på undantag. I Kongens By såg Jonas Olsson herrar som läste böcker och damer som använde luktsalt när de handlade fisk av hans far. " pågen" förundrade sig över denna tingens ordning och drömde om att en dag få uppleva den fina världen.

Så blev det också men vägen dit var besvärlig och lång.

Det gick lättare när han 1866 förenade sina öden med kusinen Johanna, Cristina. Samtidigt blev Jonas Olsson 27 år, skeppare på en jakt som hans svärfar lämnade med ålderns rätt.

Johanna var ett rivande fruntimmer och angelägen om anseende som respektabel skepparfru. Alltså drev hon på sin Jonas och han i sin tur drev skutan " på kusten". Flytetyget lastade knappt 50 ton och mannen " next to god" hade bara en yngling att mästra. Uppgifterna delegerades på vind och sjö arbete, arbete och åter arbete. Trä och lervaror, potatis och spannmål skeppades "langs Kysten". En eller annan resa gick ända till Norge och Tyskland med följd att främmande föremål och seder fann sin väg till hemmet. Den ena resan följer den andra och Jonas Olsson kommer längre och längre från vinteruppläggning och fiske för ekonomins skull. Han reder sig gott och lämnar sjön för navigationsskolan i Malmö. 29 år gammal anmodar J C Hultén honom att bli skeppare på röjelriggade skonerten Neptun, ett Nova Scotiabygge som lastar 450 ton. Ingen liten " bluenose" alltså. Skutan motsvarar tillfullo kaptenskans ambitioner.

Hultén är stor redaren som väljer befälhavare med omsorg och Jonas Olsson befaren kapten med ångbåtsbefälhavare examen. Det tilltalar ombuds mannen vid sjömanshuset i Helsingborg som dirigerar sin skuta till England och Frankrike, Spanien och Italien. Kaptenen sköter sig väl och blir med tiden delägare i Neptun. Det smäller högt på Råå.

Befäl på stor skuta och en kvinna med känsla för status utmynnar i två viktiga förändringar. Det ena är kapten Olssons sätt att urtrycka sig. Han lämnar en dansk präglad dialekt för vårdad skånska. Det väcker uppmärksamhet! Hemmapratet är inte fint nog, och helt sonika döper man Neptuns skeppare till " Spanske Jonas". Från denna händelse kommer uttrycket att " han(hon) är så spansk", d.v.s. högfärdig. Vad hjälper det att Jonas Olsson är en vänlig man? Fri från prestige är han inte.

Den andra förändringen gäller kapten Olssons medlemskap av Neptuniorden, där OscarII är styrande Recor. Vid ett tillfälle ligger Neptun vid Stadsgårdskajen i Stockholm självfallet med ordensvimpeln på stortoppen. Majestätet råkar passera, ser vimpeln och behagar göra visit ombord. Han ser på allt, frågar om mycket och tycks uppenbarligen nöjd med att trampa däck. Hemma berättar Jonas om sitt möte med landsfadern och Hulda ser till att det får vingar.

Mannen som mött sina drömmars mål möter avund och beundran, så ock sönerna Nils-Olof och John som går i faderns fotspår. Den förste blir så småningom styrman i Neptun, eller Neptune som Jonas Olsson föredrar att kalla sitt förandes skepp.

Kapten Olsson konverterar sparade slantar till andelar( parter) i skutor och blir partredare, därmed betydelsefull för dem som ser möjligheter inom shipping. Han genererar välstånd i många hem, uppmuntrar duktiga sjömän att skaffa skutor och blir naturligtvis huvudredare för dem.

Dottern Augusta gifter sig med kaptenen Anders Theodor Jonasson och mågen seglar i svärfaderns kölvatten. Från ringa start växer Jonassons rederier fram och Jonas Olsson uppmuntrar en löftesrik verksamhet. Den kulminerar 1931 då ångfartyget Anna under jubel och storartade hyllningar öppnar oceantrafik på Chicago. Under rubriken "Sveriges flagga erövrade de stora sjöarna" läser vi:

" Chicago har blivit en oceanhamn och ödet har velat att det blev en svensk ångare som inledde den första reguljära trafiken mellan Europa och denna världsstad i hjärtat av den amerikanska kontinenten. Det var den lilla ångaren Anna av Råå ( mätande 1 130 nettoreg.ton) som den 21 juli anlände till Chicago direkt från Antwerpen och som vid ankomsten fick ett mottagande, som skulle varit värdigt en av de allra nyaste Atlantjättarna på dess jungfruresa

När det svenska fartyget närmade sig hamninloppet, fick det officiell eskort av United States Coast Guard under befäl av Chicago distriktet, jämte en musikorkester, som stående på fördäck, spelade triumfmarscher under hela infärden. Hundratalsångvisslor tutade, interfolierade av massornas hurrarop, och inneliggande fartyg som flaggade över topp. Jublet bröt löst med fördubblad styrka när Anna förtöjt vid Montgomery Ward Company´s pir, tusentals anställda viftade och tjöt av begeistring från de öppna fönstren iden stora firmabyggnaden. Representanter för Förenta Staternas regering, för Chicagos hamnmyndigheter, handelskammare och industri, för svenska konsulatet etc. gingo nu ombord och härvid höll presidenten i Montgomery Ward&Co. Ett anförande vari han betecknade ankomsten av det svenska fartyget med last direkt ifrån Europa såsom början till den länge eftersträvade reguljära trafiken mellan Chicago och den gamla världen. Därefter överlämnades till Annas befälhavare, kapten Alf Jonasson, ett guldur såsom ett minne av denna historiska resa