Berättelsen om Ida och Johan

 

Denna berättelse är baserad på fakta från källor såsom:Källor:Mörarps hfl, Bjuv hfl, Folkräkningen 1890, Dödboken 1950-1999,Nättidningen Rötter, Telefonkatalogen över Helsingborg, arkion., samt i viss mån muntlig hörsägen från " mojan" dvs Leila, Ida´s dotter, min mormor, och från egna minnen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 
Mitt i högsommaren den 15 juni 1876, föddes Ida, Lovisa som hon kom att döpas till, i Frillestad. Samma år flyttade den lilla familjen till Yndersäte, Mörshög, en mindre ort strax utanför Helsingborg. De bosatte sig i en fastighet som kallades Mörarp-35.
Ida föddes alltså 1876 och var det 5:e barnet och det enda barnet som levde till vuxen ålder. I familjen hade funnits ytterligare 4 barn, men de hade alla dött redan som små, allt ifrån endast 2 månade upp till 6 år.
 
Ida levde på torpet eller gården precis som vilket barn som helst.
Redan 1880 lämnar fadern familjen för att söka lyckan i Danmark.Äktenskapet hade spruckit eftersom fadern Johannes och modern Bengta skiljde sig enligt skiljobrev utfärdat 2/12 1880
1882 den 10:e juli, fyttar Ida tillsammans med sin moder Bengta till fastigheten Mörshög 5 i Bjuv, där även mormor (Ingar) bor. 1882 är Ida 6 år och börjar strax i skolan.
Vid 7 års ålder gick hon som alla andra barn i trakten i skola. Ida sprang till skolan, som låg någon kilometer från hemmet och hem igen. Hon var nämligen rädd att hon skulle ramla av jorden, för hon trodde att den var platt och var därför tvungen att skynda sig hem. Vidare trodde hon att människan aldrig skulle kunna flyga till månen. Hon brukade säga att -vår Herre klipper vingarna av dem som försöker

 

Det blev nu inte så många år i skola. Redan som 14 åring hittas hon igen i Helsingborg, och arbetar då som piga i en husar familj.

 

Familjen Holst i Helsingborg består av paret Holst och deras 1 åriga lilla barn, där tjänar Ida som piga och hjälper till i hushållet samt att passa barnet.
1890 det året för folkräkningen är Ida 14 år.
Ett år stannar hon hos familjen Holst och återvänder 6/11 1891 till Mörshög 5 i Bjuv.Där stannar hon 1 år, men flyttar 1892 till Helsingborg, hon är nu 16 år.
 
I mitten av 1890 talet träffas Ida och Johan, Johan är då en " stilig" ung man, han har kommit till Helsingborg, där det finns arbete för honom på olika skepp och skonertar. Ida hon har lärt sig att sy och ta hand om ett hem. De fattar tycke för varann och 1897 gifter de sig. Ida har då hunnit att uppnå den höga åldern av 30 år vilket på den tiden ansågs gammalt. De nygifta flyttar till en lägenhet på Persgatan i Helsingborg. Det ligger vid Margareta parken i den norra delen av, Helsingborg. Här föds efter vad jag hört minst 4 barn, varav tre når vuxen ålder. Jenny, Katarina som är äldst, sedan kommer Leila, Jomalina och den yngste Ragnar, Nikanor. Hemmet är välordnat., rent och det fanns pengar till mat och kläder, men kanske inte mer, utan det var ett, vanligt arbetarhem.
 
 
27/8 1897 i Helsingborg
 
År 1915 förliser Johan på sjön. Den 13/9 1913 noteras Ida som frånskild,i telefonkatalogen??
Först år 1915 som änka efter Johan.
Ida står då helt ensam med tre barn, vilket inte är så lätt på den tiden. Ida erhåller emellertid sjömansänke pension efter Johan, och så arbetar hon som hemsömmerska. Barnen får en god uppfostran, och den lilla familjen klarar sig bra på Persgatan.
 
 
 
Någon gång runt 1920 flyttar familjen bara något kvarter, till Drottningatan 102, barnen
( flickorna) får bla hjälpa till med att sköta trappstädningen i huset som hade flera våningar.
Ragnar börjar att utbilda sig inom sjömansyrket och blir så småningom sjökapten. På en av de skutor som han tjänstgör som matros träffar han bla Alf, som senare gifter sig med Leila, min mormor.
Jenny den äldsta flickan hon lever lite utsvävande i ungdomen. Hon gifter sig bla med en Amerikan och flyttar till Boston, men kommer reda efter någon månad tillbaka till Sverige. Här öppnar hon en blomsteraffär i Stockholm och gifter om sig.
Ida har nu en stor lägenhet, med sundsutsikt för sig själv. Ett rum hyr hon ut till en inneboende. Lägenheten var stor och hade två eller tre stora rum mot sundet samt en balkong ut mot Drottningatan och sundet. Köket låg in mot den inneslutna innergården, det fanns en kökstrappa till innergården. Köket hade inte någon standardiserad köksinredning utan som förvaring för porslin användes ett fristående skåp med trähängare, för ex koppar. Toaletten var av det äldre slaget, med en kedja från taket, med ett porslin droppformat handtag i ena änden.Själva toaletten hade två olika avsatser inuti skålen.
Idas telefon var av det slaget att den hängde på väggen. Och ovanpå en av de höga byråerna fanns två stora kulor av ljusgrönt glas. Dessa glasbumlingar som var något större än tennisbollar sysselsatte alla barnbarn och barnbarns barn. De var av ljusgrönt glas med små bubblor av luft inuti själva kulan, och så fanns det små stänk av andra färger. Ida hade egentligen bara en riktig leksak kvar till barnbarns barnen. Det var en gubbe eller om det nu var en gumma som körde vagn som var dragen av en häst eller åsna. Man kunde dra upp denna leksaken så när ekipaget rörde sig framåt sparkade hästen/åsnan bakut och gubben studsade upp och ner.Ida kallades allmänt för " Molle", enligt "mojan" kom sig smeknamnet av att något barn någongång hade börjat att kalla henne det, och så fick det bli för all framtid.
Någon gång på 1960 talet flyttar "Molle" till Erik Dahlbergsgatan 34.Med henne flyttar även Jenny kallad " Nenne" den äldsta dottern. "Nenne´s man nr 2, John har avlidit och "Nenne" har avvecklat sin affärsverksamhet i Stockholm.Så hon flyttar in i en två rumslägenhet med "Molle" och sköter om modern.
"Molle" har för vana att ta en matsked whiskey var morgon, för det renar blodet säger hon, men det är väl egentligen inte forskningsbelagt eller??? Nåväl kanske det hjälpte för Ida "Molle" lever till 96 års ålder, då hon den 1/7 1972 stilla sommnar in efter en god natts sömn i sin säng.
Ja egentligen skall väl alla sago/berättelser sluta.........Och så levde de lyckliga i alla sina dagar, men så blev nu inte slutet på den här berättelsen.
Men jag tror att Ida och Johan levde bra liv,och jag vet att de två har levt kvar som två ljusa minnen.
 
Berättelsen nerskriven dec 2009 (den senaste version)
Louise"Lollo" Lindehoff